Mina föräldrar har även en nära vän som har drabbats av ALS. En obotlig sjukdom som man bara blir sämre och sämre av för varje dag som går. 4 år är medellivslängden från det att man har fått beskedet, fick han höra den dagen han fick reda på att han hade sjukdomen. Klockan tickar, och idag har han både tappat talförmågan och andas med en andningsmaskin för att ihuvudtaget kunna leva. Varje dag är en kamp för honom. Ett helvete.

Och här går vi, friska fina människor och klagar. På allt. Hela tiden. Är det inte det ena så är det de andra. Jag ska inte sticka under stolen med att jag är likadan, för jag har mina dagar jag också då jag klagar på både små och stora saker, och sitter på mitt rum och tycker synd om mig själv. Allt som vi klagar på är egentligen så sjuk jävla oväsentligt och värdelöst. Det går folk där ute som inte kan gå, för att dom har varit med om en hemsk bilolycka, det finns folk där ute som inte kan prata för att dom har en sjukdom, det finns folk där ute som inte har ett hem, som inte har någon familj, som inte ens har någon som bryr sig om dom. det finns folk där ute som kämpar varje dag, vars största önskan är att kunna äta mat, gå, springa, prata, att bara få vara frisk. Det är allt dom någonsin önskar sig, men kommer aldrig bli det.
Jag låg på sjukhus i två dygn för ett tag sen. Kunde inte gå pga av att jag var så dålig och hade en obeskrivlig smärta. Att ta mig till toaletten krävdes mängder med smärtstillande. Jag fick inte heller äta under dessa två dygn då jag skulle bli opererad. Jag minns att jag tänkte att människorna runt omkring mig som kunde gå och äta mat borde vara väldigt lyckliga, för i den stunden var det min största önskan och det kändes som jag kunde gjort vad som helst för att gå i deras skor. Och då låg var jag bara inlagd i två dygn och var sjuk i några dagar. Det var ett rejält wake-up call för mig, att med egna ögon förstå, en liten del, vad dom som är sjuk egenligen går igenom. Och då hade jag det ändå mycket lättare är väldigt många andra som är sjuka, och visste dessutom om att jag snart skulle bli frisk igen. Men efter jag blev frisk och kunde gå som vanligt igen, äta allt jag ville blev det vardag för mig igen och jag glömde bort, även fast jag blev och fortfarande blir, påmind lite nu och då, hur glad och tacksam jag egentligen borde vara för att jag är frisk. Därför blir jag så jävla arg på mig själv när jag ibland kommer på mig själv sitta och tycka synd om mig själv. Varför skulle det vara synd om mig för? Jag är ju frisk. Jag har ju världens bästa familj. Jag har världens bästa vänner. Jag bor fint och jag har det bra ställt. VAD har jag att klaga på, egentligen? Att jag känner mig lite ensam på söndagskvällen? Att jag har lagt på mig några extra kilon? Att jag är trött på mina kläder? Att jag inte är jätte rik? Vad spelar det egentligen för roll? Jag är iallafall frisk och jag har det bra. Mycket bättre är många andra. Det finns så många där ute som skulle göra allt för att kunna göra som sakerna som jag tar förgivet varje dag. Jag har det bra, och jag vet att ni som läser det här (om ni har orkat läsa ända hit) också har det bra. Jag har börjat skriva ner några saker jag är tacksam över varje kväll innan jag går och lägger mig. Gör det ni med, det känns så mycket bättre och man kommer på hur glad man egentligen är för det man har. Så sluta. Sluta klaga på ovesentliga saker. Vi har det bra. Jävligt bra. 

Tack och godnatt.