9 december. Min morfars födelsedag. Han är i himlen. För första gången på hans födelsedag. Men han finns fortfarande kvar. På hans sida av sängen finns ett fotografi av honom, när han var som lyckligast, det var studerna då han var med sina närmaste. Och på sängen ligger ett uppslag, "låt oss prata om döden". Döden är fin, men det är svårt att förstå när man förlorar någon man älskar djupt.
Jag har fortfarande inte förstått att min morfar är borta. Min morfar som alltid skulle skämta med mig och mina syskon, som alltid var glad och ville bjuda på bilar men som samtigt var väldigt noggrann och ordentlig. Min morfar som kunde prata så mycket att man somnade, och som brydde sig om sina närmaste mer än något annat. Jag tänker på dig ofta, och jag tänker på mormor som alltid har haft dig och din kärlek brevid sig ända sen hon var ung. Vad gör man när man förlorar sin andra halva? Hur klarar man sig?
Jag beundrar mormor, jag beundrar dig, och jag beundrar er. Ni är mitt bevis på att äkta kärlek finns, och ni är mitt bevis på ett föralltid faktiskt excisterar.